På gång

Det är ett tag sen jag skrev något här nu, jag har inte mått bra. Senast jag skrev här så publicerade jag aldrig inlägget. Det handlade om att jag hade bestämt mig för att dö och när det skulle ske. Vad jag skulle göra fram tills dess osv. Jag är innerligt glad att jag inte fullföljde den planen. Men det verkar ha vänt nu, det känns helt annorlunda i kroppen nu. Det sägs ju att man måste nå botten för att kunna ta sig uppåt igen och det var helt klart ett bottenmärke. Nu kan det iaf bara bli bättre.

Jag har haft mer ork och vilja senaste dagarna nu, har varit igång hela dagarna och lagat mat, städat, tvättat och fixat en massa. Riktigt skönt men samtidigt väldigt tröttsamt. Man ska nog ta ett steg i taget när man ska börja komma igång igen.

Imorgon ska jag gå och klippa mig, blir nog inte riktigt lika kort som vanligt den här gången.

Dålig vecka

Det har varit en rätt jobbig vecka. Först hade jag ganska ont av muskelinflammationen och sen blev jag förkyld och sen har jag och mamma bråkat en massa senaste dagarna. Något jag inte alls är van vid. Visst hon har rätt i en del av det hon säger, emn hon är så jävla klumpig med hur hon säger det. Och en del av det är verkligen inte sant, det är mest bara för att sänka mig känns det som. Och det lyckas hon verkligen med. Jag känner mig helt värdelös idag.

Jag har fortfarande vant om mig från när jag mådde som sämst och bara sov till att jag faktiskt orkar göra en del saker igen och jag låter mamma göra för mycket, men det betyder inte att jag inte kan ta hand om min hund eller att jag är det lataste som går i ett par skor. Väldigt bortskämd kanske, men inte utnyttjande lat. Men dt är lugnt, hon ska inte behöva ta Alice någonting om inte jag är dödsjuk, hon ska inte behöva tvätta min tvätt eller städa efter min hund. Men då ska hon fan inte klaga sen heller. Och tydligen isolerar jag mig totalt, konstigt när hon är på mig som en igel så fort jag visar mig eller ska iväg någonstans. Och nej, jag är inte fjorton.

Men idag känner jag mig mindre värd än en dammråtta, tankar som ”Om jag nu är så dålig på att ta hand om min hund så får jag väl sälja henne” (och det är hon alltid jävligt snabb med att dra upp, om jag inte tar hand om Alice, om jag glömmer något för att mamma redan gjort det eller när jag mått för dåligt för att ta hand om henne ordentligt. Och det ska mer än gärna framhållas att hon är så bra med Alice och hon tror sig göra allt rätt med hunden och hon är en riktig flockledare. Människan kan inte ens se hundhår utan att klaga i en kvart och än mindre bemöta en hund rätt. Men idag är det bara mig det är fel på och hon är bara orolig eller blir utnyttjad.

Och ja, tanken kom idag att det hade varit en jäkligt enkel utväg att bara göra slut på det här direkt idag än att försöka komma ut ur det här huset genom att försöka få till något jobb eller någon rehabutredning. Även om just det gör mig skiträdd. Men det kan man såklart inte se.

Aja, life sucks today anyway, so lets hope next week is better.

Veckan som gått

I min andra blogg skriver jag inlägg dagligen och där hittar jag och vet hur jag ska göra det mesta, det vet jag inte här än. Samtidigt så är det ingen som vet om den här bloggen av dom som jag känner irl så här kan jag ju faktiskt skriva precis vad jag vill. Men jag tror jag kommer att försöka uppdatera den här bloggen iaf en gång/vecka med en liten sammanfattning om vad som hänt under veckan, med lite mer perspektiv kanske.

I måndags fixade jag mina naglar, förstärkte och förlängde dom med någon sorts gele. dom blev ganska fina, tyvärr så var hon som gjorde dom på mig inte direkt bra på det hon gjorde. Hon är ganska nyutbildad men det ursäktar inte allt. När jag kom därifrån så hade jag skärsår på nagelbanden efter filen, på sju av tio fingrar. Inte acceptabelt. Särskilt inte eftersom jag sa till henne att hon var lite väl vass med filen och hon bättrade sig en liten stund och sen fortsatte hon skära. Sen såg jag igårkväll att det har börjat släppa på vissa ställen och det ska det ju verkligen inte göra efter tre dagar. Så jag får nog ringa dit på måndag.

I tisdags var det handledarutbildning på körskolan så jag ska kunna övningsköra privat med mamma och styvpappa. Ganska intressant faktiskt även om det mesta av det hon sa var rätt självklart. Onsdag var nog lugn, var ute med Alice i en över en timme och gick och busade och sådär, men annars var det en lugn och skön dag bara. Ända tills jag på eftermiddagen fick grymt ont i huvudet och sen har det hållit i sig.

I torsdags skuttade jag ur sängen med ett leende på lättarna och var ut med Alice på en promenad och sen dammsög jag nedervåningen i huset och sen åkte jag in till grannstaden och var på gruppterapi. Och när jag kom hem så petade jag i mig lite mat och gick upp till mig. Sen kom mamma upp till mig och satt och snackade lite och då såg hon ju hur ont jag hade. Så det blev akuten hela kvällen igår. Och så kom läkaren fram till att det nog bara vara grymt spända muskler som gjorde att jag har ont i skallen och nacken. Så jag fick medicin och så fick jag åka hem.

Idag har jag fortfarande ont och ha rinte gjort så många knop. Har varit till apoteket och Konsum och sen hem igen. Lagat lite mat och ätit och sen mest vilat. Och så fick jag svar på klamydia och gonorre test som jag gjorde för ett par veckor sen och jag var frisk. Precis som jag trodde. Men hellre att jag testar mig en gång för mycket än en gång för lite.

Vad som händer i helgen vet jag inte än, har inte planerat något iaf. Men fortsätter jag ha ont så lär det bli väldigt lugnt. Men jag har ett gäng filmer jag inte har sett än, jag har en go soffa och en varm filt och jag har min nya bästa polare, en vetekudde som man värmer i micron och lägger på dom onda musklerna. Underbart. =)

”Jag vill ha en egen måne…”

”…som jag kan åka till” sjöng Ted Gärdestad som alla vet.

Jag minns fortfarande precis vad jag gjorde den dagen han dog, eller ja, tog livet av sig genom att hoppa framför ett pendeltåg. Jag minns det egentligen inte för att jag var något stort fan av Ted även om jag självklart hört hans låtar och sjungit med i dom osv. Anledningen till att jag minns det är för att han dog den 22 juni 1997, samma dag som min pappa dog.

Dagen efter, en måndag, så tog jag upp någon av kvälltidningarna och framsidan och en massa sidor inne i tidningen handlade så klart om Ted Gärdestads död, hans psykiska ohälsa, hans val att ta sitt liv, hans musik och det vanliga ”så minns vi” Ted Gärdestad. Och jag minns att jag tänkte att ”Varför slår dom upp hans själv-valda död så stort medans pappas plötsliga, alldeles för tidiga död inte nämndes med en notis ens. Självklart visste jag varför, ingen visste vem min pappa var, ingen hade uppmärksammat att en vanlig svensson hade dött den dagen. Men min värld hade slagits i spillror och allt som stod i tidningen var någon slags hyllning till Gärdestad som valt att ta sitt liv. Antagligen fick psykvården sig en känga också eftersom han mått så dåligt att han till slut tagit sitt liv. På min löpsedel stod det i stor svart text att min världens bästa pappa hade dött, alldeles för ung, helt i onödan.

Det är klart att det inte rörde någon annan än mig, min familj, släkt och pappas vänner. Men det var en så drastisk skillnad på något sätt. Teds familj fick läsa spaltmetrar om honom, dom fick läsa hyllningarna över Teds geniala musiköra och antagligen även irriteras över det felaktiga som skrevs om honom. Jag fick ringa runt till släkt och vänner och berätta att min pappa hade dött, jag fick sitta och prata om och gråta tillsammans med min familj över både roliga händelser som fick oss att skratta och om hur han dog hemma i vardagsrummet för att lätta på och bearbeta chocken som fanns där.

Jag vet inte vilket som var bäst, jag kan gissa att Teds familj hade önskat att dom fick slippa all uppmärksamhet i media och det är jag glad att jag slapp på ett sätt. Samtidigt hade nog varit lite verkligare för mig om jag hade kunnat läsa svart på vitt att min pappa var död. För även om jag såg honom dö, såg honom efter hans död och hade hans dödsfallsintyg att läsa, svart på vitt, så var dom första dagarna efter att han dött så förvirrande. Jag hoppades att jag drömde. Jag vaknade på mornarna och hade lyckats glömma verkligheten, som sedan slog till ett par minuter efter att jag vaknat, varje morgon i flera veckor.

Jag önskar fortfarande ibland att jag kunde få höra hans röst, ge honom en kram och berätta hur mycket jag älskar honom. Eller bara få ha en av våra långa, ingående diskussioner. Även om jag för övrigt gått vidare och kommit över det som hände så kommer det såna här dagar när jag saknar honom så oerhört mycket. Jag tror inte att jag har gråtit över min pappa på ett par år nu, men ikväll kommer tårarna igen.

Jag älskar dig pappa. Alltid.

Hur mycket påverkar musik?

Sist jag var hos kompisen H några dagar så påpekade hon en sak. Vi kollade på tv och så blev det reklam och jag sjöng med i ”And then we go and say something stupid like I love you” låten Robbie Williams och Nicole Kidman sjöng tillsammans för några år sen. H påpekade att alltid när jag sjunger med i sånger så är det negativa, nedvärderande låtar och det är ungefär vad som finns i min playlist både i mp3-spelaren och på datorn. 

Och så när vi satt på McDonalds i onsdags och åt lunch så började jag sjunga med i en låt igen och efter första meningen så reagerade hon på att den lät ju rätt positiv… Ändå tills jag och gruppen sjöng vidare och kom till ”suicidal, suicidal”…

Jag tänkte i bilen på vägen därifrån sen på en av mina favoritlåtar och hur den börjar. Takidas Jaded

I was broken and alone, I wanna rest my bones, the sun is shining now but still I’m feeling cold.

I had a deamon in my head, I don’t know what I’ve said, I’m so sorry for the stories I’ve told.

Nothing is for real and you know it, I’m just gonna let it out, I’m just gonna let it out.

I’m having nightmares all the time for reasons I can’t find. It’s getting darker now but I won’t close my eyes.

Nothing is for real and you know it, I’m just gonna let it out, I’m just gonna let it out.

Seems now I’m gonna make it alone, don’t try I wanna be on my own. It’s brighter now I will make it on my own.

Okej, det blir ju lite positivare på slutet men, nog är den rätt negativ ändå.

Eller om vi tar några korta exempel på annat jag lyssnar på.

”It’s a big fat friend, Oh god there’s always one, a big fat friend, to spoil my fu*king fun, now baby, baby, baby, if it’s booths you want or not leave your chubby friend at home because she gonna block the co*k” osv i Stephen Lynchs She gotta smile. An2n& Affes Värdelös går ”glöm inte bort att du är värdelös och illa omtyckt för den du är, ditt jävla svin” Nu är det inte en låt som jag lyssnar på ofta, men den finns kvar i datorn och jag lyssnar på den till och från.

Sen finns det iofs mer positiva låtar med också, men dom negativa leder överlägset i antal. Så hur mycket tror ni att musiken påverkar ens humör? Iofs så somnar jag till heavy metall och gråter till hårdrock eller Teddybjörnen Fredriksson, så jag menar inte rent stilmässigt hur det påverkar en. Utan mer orden och budskapet i musiken. Skulle ett mer positivt musikval kunna påverka mig till att vara mer positiv eller är det bara skitsnack? Är det egentligen själva melodin, det instrumentala och rytmen i låtarna som påverkar en positivt eller negativt? För oftast så lyssnar man ju inte så intensivt på orden i texten, man registrerar ju inte hela tiden vad man lyssnar till, iaf inte medvetet. Däremot omedvetet så tar man väl in vad som låter runt om en, men hur mycket påverkar det en?

Skrivdiarré

Jag kom på sent igår kväll att ”hmm, ska inte jag klippa mig imorgon”. Jodå, det ska jag, men när? Plånboken med lappen där tiden stod låg i jackan nere i hallen.

Så det var bara att dra på sig smyg-alteregot Astrid och smyga ner för den knarrande trappan för att inte väcka dom sovande föräldrarna där nere. Jag tror jag lyckades. Jag smög iaf uppför trappan igen med plånboken med mig, och det är ju en fördel när man kommer ihåg i en hel minut vad man ska göra. 😀 Iaf så grävde jag fram lappen och där stod det Tisdag 18/12 9:00. Jag tycker inte om att göra saker tidigt på dagarna, jag hävdar bestämt att jag behöver min skönhetssömn och kan i värsta fall erkänna att det mer kan bero på att jag har svårt att somna på kvällarna så det brukar bli ett lite senare uppvaknande på morgonen. Dessutom är det stört omöjligt att somna när jag vet att jag ska upp dagen efter.

Så drog fram lilla, söta, juligt vinröda mobilen och ställde larmet på klockan 8, med tre (3) snoozningar. Jag brukar aldrig snooza. När den så ringde imorse så utnyttjade två av snoozningarna och sen stängde jag av den och somnade om till fem över halv nio. Ooops, dags att gå upp.

Ja, så gick jag dit och blev klippt och bokade en ny tid i januari osv. Hem igen, pratade lite med mamma och sen somnade jag om igen. Tjugo i tolv ringde killen från i lördags och ville veta när det gick någon buss han kunde ta för att komma hem. Jovisst, helt ruskigt nyvaken och leka busstids-sekreterare, tjena. Jaja, det tog en stund iaf, men så fick han svar på det, jag lägger på luren och siktar på sängen igen. *Rrrrriiiiinnnnnnnnggggggg* på dörrklockan. Vafan? Gissar att det är mamsen som är fullpackad med kassar från affären och inte får fram nyckeln så jag slänger på mig min supersexiga babyblå fleecemorgonrock från Ellos och springer ner för trappan. Öppnar dörren samtidigt som jag försöker hålla tillbaka Alice från dörren och vem står där om inte det supersnygga, jättetrevliga och sexiga snubben från Jehovas som kommer och ringer på här och snackar med mamma lite då och då.

Skitkul, jag är ju inte ett dugg religiös och så börjar denne snygging, som iofs ser ut att vara en gåva från gud, att snacka om just gud. När jag är så nyvaken så jag knappt vet vad jag heter. Men, jag fick fram lite vettiga meningar i diskussionen iaf innan han gick igen. Förresten, vilket slöseri, att en sån snygging ska vara så insnöad i en religion som jag inte på något sätt förstår mig på. *suckar*

Jaja, jag hittade en dator iaf nu och ska väl strax gå ner och hitta lite frukost. Fast det kanske borde vara lunch med tanke på vad klockan är. Min sk diet går fullständigt åt helv-te förresten, men det gör inget. Jag tänker iaf att jag ska ta tag i det, efter jul och alla andra helger som är på gång nu.

Hoppas ni har en bra dag. =)

Känsla

Ibland har jag så konstiga tankar och drömmar. Jag har så länge jag kan minnas haft väldigt dålig självkänsla och självförtroende, vilket gjort att jag för det mest känt mig mer eller mindre värdelös. Mina relationer till män har inte direkt hjälp upp varken självförtroende eller självkänsla utan snarare förvärrat det. 

Dom konstiga tankar och drömmar jag haft och fortfarande har ibland har bland annat varit att jag drömt på nätterna att jag blivit misshandlad, ordentligt sönderslagen helt enkelt, för då är jag lika ful på utsidan som jag känner mig på insidan. Är jag ful på utsidan så ser jag lika värdelös ut som jag känner mig inuti. På ett sätt tror jag att min övervikt också är en del av det här, ju fetare jag är desto fulare är jag och återigen så speglar det ju min insida. Det som inte stämmer är bara att dom som känner mig tycker att min insida är väldigt vacker.

Men jag förstår inte dom här tankarna egentligen, it doesn’t make any sense. Varför kommer dom tankarna? Om jag egentligen är fin både på in- och utsidan varför kan jag inte känna det så själv? Varför känner jag mig så ful inuti så att jag vill vara lika ful på utsidan? Visst, jag vet att allt det här bottnar i annat, gammalt som jag varit med om, saker som hänt i tidigare förhållanden osv.

Jag önskar bara att man kunde radera alla gamla känslor som sitter kvar inuti mig och börja om på nytt ungefär lika lätt som man installerar om en dator. Men det funkar ju inte så.

Allmänt babbel

Det är fredag. Riktigt skönt, inte för att ännu en arbetsvecka är till ända, eftersom jag inte jobbar, utan för att lördagens födelsedagsfest närmar sig. Iofs ska jag göra smörgåstårtor mest hela dagen idag, men det är det värt. Ska bli kul att reta brorsan för att han är så grymt gammal imorgon, även om han egentligen inte blir gammal förrän på söndag och jag bara är två år yngre. Men har man fyllt 30 så lär man bli lite mobbad iaf. hmm, jag borde ha köpt en käpp till honom.

Shit, vad jag har sovit i natt, riktigt skönt. Senaste dagarna så har jag somnat relativt snabbt utan hjälpmedel och sen sovit ordentligt hela natten. Hur skönt som helst efter  en period där jag inte kunnat somna på tre-fyra timmar och sen sovit som en kratta på nätterna.

Jag har tagit första sluta-röka-tabletten idag så om en vecka ska jag sluta röka. =)

Dags att börja fixa här. Hoppas ni får en bra dag.

En del att göra.

Jag är trött. Sov hos en kompis i natt för att passa hennes hundar imorse. Och en annan kompis kom dit igårkväll och han är lagom tokig. Tokrolig får man väl säga. Iaf hade vi rätt kul, och då blev det ju också rätt sent i natt innan vi somnade.

Sen har jag varit på gruppterapin idag och idag var en jobbig session. Mycket prat och många tankar som sattes igång. Men det bästa är att när man väl satt igång tankarna så verkar dom jobba undan det mesta av sig själv någonstans i bakgrunden medan jag gör annat. Och nu måste jag verkligen göra annat.

Brorsan fyller 30 på söndag men ska ha festen på lördag och mamma har lovat smörgåstårtor till 30 personer. Så det ska hon och jag göra imorgon. Fyra stora smörgåstårtor. Jag köpte en present till honom idag iaf, skittråkig present men fantasin tröt. Presentkort på H&M på 500 kr. Så får han köpa något nytt när han vill sen istället.

Nu ska jag bygga ihop ett fotoalbum till brorsan, mammas present egentligen, men hon behöver lite hjälp. Så det är ett urval av kort från dom senaste 30 åren som ska in i rätt ordning och så ska väl mamsen skriva några ”roliga” kommentarer till. Tyvärr är inte hennes humor som alla andras, men hon får göra som vill.

Jag har iaf att göra en stund nu. Hoppas ni haft en bra luciadag.

Jag ska bli rökfri. =)

Jag har träffat sluta-röka-sköterskan Berit idag. Hon var riktigt trevlig. Vi snackade mest idag, om varför jag vill sluta röka, hur motiverad jag är, hur jag vill sluta osv. Så på torsdag får jag recept på sluta-röka-medicin som jag kommer att börja med på fredag. Sen ska jag röka och äta medicin i en vecka ungefär och trappa ner på rökningen under den tiden. Och sen efter den veckan så ska jag sluta röka. *gör vågen, hoppar upp och ner av upphetsning, dansar macarena-dansen av lycka*

Jag kommer snart att vara rökfri. När jag fyller år i januari så kommer det vara första födelsedagen på 12 år som jag är rökfri. Fan vad skönt det ska bli.

Jag vill verkligen inte röka längre. Jag vill vara fri från det beroende rökning är. Jag vill ge min kropp en ärlig chans att slippa de skador rökning ger. Sen är det klart att min släkts historia spelar in också, pappa, farfar, mormor och morfar har haft hjärtinfarkter. Farmor hade KOL och dog i lungcancer. Och visst när jag väl ska dö så vill jag dö fort, som pappa och farfar gjorde, men jag vill inte att det ska bero på min rökning.

Nej, jag ser verkligen fram emot att sluta röka. Dessutom kan det ju vara kul att kunna göra något roligare för dom pengar jag idag lägger på cigg.