”Jag vill ha en egen måne…”

”…som jag kan åka till” sjöng Ted Gärdestad som alla vet.

Jag minns fortfarande precis vad jag gjorde den dagen han dog, eller ja, tog livet av sig genom att hoppa framför ett pendeltåg. Jag minns det egentligen inte för att jag var något stort fan av Ted även om jag självklart hört hans låtar och sjungit med i dom osv. Anledningen till att jag minns det är för att han dog den 22 juni 1997, samma dag som min pappa dog.

Dagen efter, en måndag, så tog jag upp någon av kvälltidningarna och framsidan och en massa sidor inne i tidningen handlade så klart om Ted Gärdestads död, hans psykiska ohälsa, hans val att ta sitt liv, hans musik och det vanliga ”så minns vi” Ted Gärdestad. Och jag minns att jag tänkte att ”Varför slår dom upp hans själv-valda död så stort medans pappas plötsliga, alldeles för tidiga död inte nämndes med en notis ens. Självklart visste jag varför, ingen visste vem min pappa var, ingen hade uppmärksammat att en vanlig svensson hade dött den dagen. Men min värld hade slagits i spillror och allt som stod i tidningen var någon slags hyllning till Gärdestad som valt att ta sitt liv. Antagligen fick psykvården sig en känga också eftersom han mått så dåligt att han till slut tagit sitt liv. På min löpsedel stod det i stor svart text att min världens bästa pappa hade dött, alldeles för ung, helt i onödan.

Det är klart att det inte rörde någon annan än mig, min familj, släkt och pappas vänner. Men det var en så drastisk skillnad på något sätt. Teds familj fick läsa spaltmetrar om honom, dom fick läsa hyllningarna över Teds geniala musiköra och antagligen även irriteras över det felaktiga som skrevs om honom. Jag fick ringa runt till släkt och vänner och berätta att min pappa hade dött, jag fick sitta och prata om och gråta tillsammans med min familj över både roliga händelser som fick oss att skratta och om hur han dog hemma i vardagsrummet för att lätta på och bearbeta chocken som fanns där.

Jag vet inte vilket som var bäst, jag kan gissa att Teds familj hade önskat att dom fick slippa all uppmärksamhet i media och det är jag glad att jag slapp på ett sätt. Samtidigt hade nog varit lite verkligare för mig om jag hade kunnat läsa svart på vitt att min pappa var död. För även om jag såg honom dö, såg honom efter hans död och hade hans dödsfallsintyg att läsa, svart på vitt, så var dom första dagarna efter att han dött så förvirrande. Jag hoppades att jag drömde. Jag vaknade på mornarna och hade lyckats glömma verkligheten, som sedan slog till ett par minuter efter att jag vaknat, varje morgon i flera veckor.

Jag önskar fortfarande ibland att jag kunde få höra hans röst, ge honom en kram och berätta hur mycket jag älskar honom. Eller bara få ha en av våra långa, ingående diskussioner. Även om jag för övrigt gått vidare och kommit över det som hände så kommer det såna här dagar när jag saknar honom så oerhört mycket. Jag tror inte att jag har gråtit över min pappa på ett par år nu, men ikväll kommer tårarna igen.

Jag älskar dig pappa. Alltid.

Hur mycket påverkar musik?

Sist jag var hos kompisen H några dagar så påpekade hon en sak. Vi kollade på tv och så blev det reklam och jag sjöng med i ”And then we go and say something stupid like I love you” låten Robbie Williams och Nicole Kidman sjöng tillsammans för några år sen. H påpekade att alltid när jag sjunger med i sånger så är det negativa, nedvärderande låtar och det är ungefär vad som finns i min playlist både i mp3-spelaren och på datorn. 

Och så när vi satt på McDonalds i onsdags och åt lunch så började jag sjunga med i en låt igen och efter första meningen så reagerade hon på att den lät ju rätt positiv… Ändå tills jag och gruppen sjöng vidare och kom till ”suicidal, suicidal”…

Jag tänkte i bilen på vägen därifrån sen på en av mina favoritlåtar och hur den börjar. Takidas Jaded

I was broken and alone, I wanna rest my bones, the sun is shining now but still I’m feeling cold.

I had a deamon in my head, I don’t know what I’ve said, I’m so sorry for the stories I’ve told.

Nothing is for real and you know it, I’m just gonna let it out, I’m just gonna let it out.

I’m having nightmares all the time for reasons I can’t find. It’s getting darker now but I won’t close my eyes.

Nothing is for real and you know it, I’m just gonna let it out, I’m just gonna let it out.

Seems now I’m gonna make it alone, don’t try I wanna be on my own. It’s brighter now I will make it on my own.

Okej, det blir ju lite positivare på slutet men, nog är den rätt negativ ändå.

Eller om vi tar några korta exempel på annat jag lyssnar på.

”It’s a big fat friend, Oh god there’s always one, a big fat friend, to spoil my fu*king fun, now baby, baby, baby, if it’s booths you want or not leave your chubby friend at home because she gonna block the co*k” osv i Stephen Lynchs She gotta smile. An2n& Affes Värdelös går ”glöm inte bort att du är värdelös och illa omtyckt för den du är, ditt jävla svin” Nu är det inte en låt som jag lyssnar på ofta, men den finns kvar i datorn och jag lyssnar på den till och från.

Sen finns det iofs mer positiva låtar med också, men dom negativa leder överlägset i antal. Så hur mycket tror ni att musiken påverkar ens humör? Iofs så somnar jag till heavy metall och gråter till hårdrock eller Teddybjörnen Fredriksson, så jag menar inte rent stilmässigt hur det påverkar en. Utan mer orden och budskapet i musiken. Skulle ett mer positivt musikval kunna påverka mig till att vara mer positiv eller är det bara skitsnack? Är det egentligen själva melodin, det instrumentala och rytmen i låtarna som påverkar en positivt eller negativt? För oftast så lyssnar man ju inte så intensivt på orden i texten, man registrerar ju inte hela tiden vad man lyssnar till, iaf inte medvetet. Däremot omedvetet så tar man väl in vad som låter runt om en, men hur mycket påverkar det en?